Svexit och remigration

Vänstern förstod tidigt att det var viktigt att ta kontroll över språket. Det är därför vi ser förskönande omskrivningar som ”papperslösa” om människor som vistas illegalt i landet och ”nyanlända” om de som kommer hit för att leva på andra människors arbete.

I och med att det politiska landskapet förflyttats åt vänster har även de politiska partier som porträtteras som ”borgerliga” anammat språkkampen. Centern floppade hejdlöst när de försökte lansera månggifte, det var det ju inga svenskar som ville ha. Men ”antalsneutrala äktenskap” som Moderaterna tog fram som ett alternativ strax efteråt väckte inga som helst protester. ”Neutralt”, det är väl bra, eller?

Vi på vår sida behöver bli bättre på det här. Att skicka hem folk, det låter väl lite taskigt? Ahmed som lärt sig fylla i bidragsblanketten alldeles själv är väl integrerad? Och att lämna EU, låter inte det lite drastiskt? Även om unionen håller på att förfalla av sig själv ska vi väl inte driva på den utvecklingen? Och vem ska betala för de storvulna projekten och den fantastiska politikerapparaten i Bryssel om inte vi gör det?

Enter: Remigration. Jag har inte på något sätt hittat på ordet själv, jag hörde det första gången i en intervju med en österrikisk identitär. Men det är bra, det säger vad det handlar om och är lagom teknokratiskt. Kan de migrera hit kan de migrera hem. Och ju förr ju bättre.

Svexit börjar ju redan sprida sig, vi borde stå näst i kön när britterna ger Bryssel fingret om en dryg vecka.

Förändring väcker alltid oro. Genom att klä den i rätt ord går det lite lättare. Vänstern har styrt det politiska språket i decennier men nu när resultatet börjar bli omöjligt att blunda för är det dags att ta kontrollen. Både över språket och politiken.

Ge asylindustrin sin egen valuta

FEK istället för SEK. Miljardrullningen inom asylindustrin börjar bli väldigt påtaglig, även sossar och andra som idogt försökt presentera invandringen som något lönsamt börjar nu släppa lite siffror här och där.

Men vi vill ju inte sätta grupp mot grupp, eller hur?

Jag har lösningen på problemet. Tryck upp en egen valuta, FEK, uppbackad av det fantastiska humankapital migrantströmmarna för med sig. På det sättet behöver inte de nyanländas kostnader belasta andra grupper och pensionärerna kan fortfarande få ett ägg på söndagen och även svenska fattiga kan få tandvård någon gång vartannat år.

Vill man driva asylslott och på andra sätt casha in på ”flyktingarna” så får man ta betalt i Flyktingkronor. Allt eftersom invandringsvurmarnas utfästelser om framtiden materialiseras stärks den nya valutan, som givetvis ska tradas fritt och marknadsmässigt. På det sättet får vi alla svart på vitt hur bra vi klarat utmaningarna och vilken tillgång alla dessa högutbildade nyanlända varit.

Låt oss nu se vem som INTE skulle våga sig på en sådan här lösning!

Vad har Miljöpartiet och islamisterna gemensamt?

Det är inte uppenbart hur förespråkare för en av världens mest patriarkala och bakåtsträvande strukturer kan vara så omhuldade av det parti som på ytan kan tyckas vara deras absoluta motsats. MP säger sig ju vara alldeles oerhört feministiska och inte ens våra mest islamkramande mediastollar har väl lyckats få ur sig att islam skulle vara något positivt för jämställdhet och lika rättigheter?

Svaret ligger inte i vad de är för utan vad de är emot. De förenas i normkritiken.

För vanligt folk framstår man som en foliehatt när man börjar prata om normkritik men i själva verket är det begreppet samlingsnamnet för allt vi konservativa har emot oss.

När Yasri Khan avgick vecklade han in sig i ett resonemang just kring normkritiken. Det han hade gjort var ju helt i linje med denna så han hade inte alls förstått hur det kunde vara ett problem? Det är ju inte alla normer utan specifikt majoritetsnormen som ska utmanas. Yasri Khan förväntade sig alltså att inte behöva respektera kvinnor, det var bara vita män som behövde göra det.

Någonting har uppenbart hänt här. Så sent som 2013 tillerkändes en praktikant hos Trollhättans kommun 30 000 kr i skadestånd för att ha förväntats skaka hand med en kvinnlig chef och det har ju varit den rådande linjen sedan dess. Invandrare trumfar kvinna på diskrimineringsstegen och ingen har ifrågasatt det. Inte inom etablissemanget i alla fall.

Om det är Miljöpartiet som offras för att freda S-regeringen eller om vi ser ett paradigmskifte på riktigt återstår att se.

Det vi behöver inse och få andra människor att förstå är att normkritiken är på riktigt. Det finns en stor politisk rörelse där ute som inte går ut på något annat än att trasa sönder de värderingar och de normer som byggt västerlandet och gjort det framgångsrikt. De är beredda att ge sig i lag med vad och vem som helst för att nå dit vilket tydligt illustreras av MP:s, och andra vänsterpartiers, fraterniserade med islamister.

Det är lätt avfärda människor som anser sig ha ”icke-binära kön”, säger ”hen” och klär sig som skit men skrattet fastnar onekligen i halsen när man tänker på att exempelvis polisutbildningen numer sker i normkritikens högborg, Södertörns högskola.

Hur förklarar man det uppenbara?

Lillgrabben frågade mig häromdagen vad tre gånger fjorton var? Fyrtiotvå, hur så? Han misstrodde mig stenhårt, hur kan man bara räkna ut något sådant. (Jag hade nog också varit skeptisk när jag gick i första klass!)

Jag förklarade att det ju är samma som sex gånger sju och att det ju är just fyrtiotvå. Men jag såg att tvivlen kvarstod.

Just hur gör man när man när man förklarar det uppenbara? Vad gör man när människor inte ser verkligheten framför ögonen?

Vi håller just nu på att ta in hundratusentals och åter hundratusentals människor från länder som präglas av våld, där människor löser konflikter med våld, där relationerna mellan män och kvinnor definieras av våld. Det borde vara uppenbart att när man tar hit människorna tar man också med deras beteende men det finns uppenbarligen människor som tror att beteenden inte följer med människor bara för att de lämnar det geografiska område människorna växt upp och formats i.

Så hur förklarar man det uppenbara? Hur når man fram till människor som bestämt sig för att inte förstå?

Om vi inte klarar den uppgiften kan vi säga adjö till den civiliserade världen.

Marxismens girighet

Under lång tid gick allt enligt plan. Steg för steg tog man över media, man flyttade diskursen vänsterut och monterade ner familjens roll som samhällets främsta hörnsten. Nästa steg var att trasa sönder det homogena samhällets känsla av samhörighet.

Genom att ta ifrån människor deras identitet som familjemedlemmar och del av sitt land skulle de istället identifiera sig med sin klass och sitt kön och ta till sig den älskade konflikten, den som marxismen bygger på. Konflikten är nämligen det som driver samhället framåt. (Enligt marxismen. Är det måhända därför det går så bra för alla socialistiska länder?) 😀

Som så många gånger tidigare brast dock tålamodet. Samhällets sönderfall gick för långsamt och man kände sig tvungen att öka på inflödet av män från Mellanöstern och Afrika, ingen hade ju klagat innan trots att de negativa följderna var uppenbara för alla utom de som blundade allra hårdast.

Utan egentliga skäl flerdubblades emigrantströmmen till Europa. Ofta tillskrivs ökningen konflikten i Syrien men den är flera år gammal och det finns gott om säkra delar av Syrien. (Och massor av säkra länder avsevärt närmare än Sverige.) Många av de som kommer är förstås desertörer men sist jag kollade var inte det något underlag för flyktingstatus. Det är alltså något annat som ligger bakom. En betydande del av ”något annat” heter George Soros. Hans organisationer ombesörjer markservicen och utbildar migranter i var de finner just de förmåner de söker, var bidragen är högst, kontrollerna slappast och utväxlingen på det insatta kapitalet störst. Svaret på dessa frågor är ofta ”Tyskland” eller ”Sverige”.

Den mångdubblade flyktingströmmen slog dock tillbaka. Istället för att bli halmstrået som knäckte kamelens rygg och bröt det lilla motstånd som fanns mot folkutbytet vaknade människor över hela Europa, främst i de mest drabbade länderna. I Sverige tvingades regeringen slå kraftfulla slag i luften, så kraftfulla att antalet asylsökande är nere på den nivå de var innan förra hösten. Fortfarande med god marginal den största invandringen i Europa men nu omdebatterad och den politiska oppositionen låtsas nu vara emot öppna gränser.

Det är alltså fortfarande en högst begränsad framgång för oss som är för yttrandefrihet, traditionella familjer, ser problem med omfattande invandring och ser fördelar med det Sverige som fanns före kulturmarxismens intåg. Det får vi godta, det viktiga är att våra frågor faktiskt finns med på agendan nu.

  1. Det är nu helt legitimt att påtala de sexövergrepp, den kriminalitet och den islamisering som följt med de här människorna hit.
  2. Folk i allmänhet ryggar inte längre för att diskutera invandringen som det problem den är. Bara de mest fanatiska individerna försöker numera framställa invasionen av muslimer som något ”berikande”.
  3. Även i de gamla partierna förs diskussionen. Diskrepansen mellan ord och handling är fortfarande stor men momentum byggs upp åt rätt håll.

Nu faller det på oss att hålla den här bollen rullande. Besök informationsmöten om kommande flyktingboenden, protestera, var den som bryter isen när diskussionen behöver det och sedan ska ni se att vi snart pratar om den halva miljon eller så som faktiskt borde flytta hem från Sverige. Det är nästa steg.

Liberalism = vänster för välbeställda

Det är inte jag själv som hittat på uttrycket i rubriken men det är så bra att jag gärna skulle låta folk tro det. Jag är nämligen helt klart kärringen mot strömmen här och ser inte liberalism som något positivt, utan som en politisk ism långt närmare marxismen än konservatismen.

Men liberalism är ju höger? Eller?

Nej. Liberalismen står i motsats till bevarandet av det traditionella samhällsbygget, det som ligger till grund för vårt välstånd, vår frihet och allt som är värt att bevara.

Liberala Ungdomsförbundet satte etiketten bra på sig själva när de beslutade att verka för laglig incest mellan helsyskon och nekrofili. Liberalism är normkritik förklädd till högerpolitik men oavsett hur du sminkar liket efter kommunismen är det fortfarande samma gamla lik och du vill inte ha det i din egen säng.

Överhuvudtaget har vi gått vilse i höger/vänsterskalan de senaste 30 åren eller så. I det traditionella perspektivet där höger betyder liten stat och låga skatter och vänster betyder stor stat och höga skatter har vi definitivt ingen svensk höger på spelplanen. Moderaterna kallar sig arbetarparti och är helt bekväma med att ligga i världstoppen när det gäller höga skattetryck. ”Högerextrema” SD ligger långt till vänster om dem med sina drömmar om Per Albins gamla folkhem och de andra allianspartierna ska vi bara inte tala om, de kan lika gärna börja plugga Internationalen och Marxs dialektik för det är där de hör hemma.

Om man istället lägger skalan mellan mer och mindre konservativ så blir resultatet ungefär det samma. Det finns inga konservativa partier i Sverige. M kan inte få nog av liberalism och ser inget att bevara i Sverige. KD vet nog inte vad de själva vill eller sysslar med förutom att skrämma bort potentiella väljare och missa öppna mål, Liberalerna drömmer om vad de ska bedriva för otukt i sänghalmen och dagens Center sitter på Stureplan och sippar sojalatte medan de filar på nästa försök att sälja på svenska folket månggifte och drogliberalism. ”Antalsneutrala äktenskap” snodde ju M så debatten sägs hög över om man ska hänga på där eller om man ska hitta på något ännu mer krystat själva.

Det finns alltså ett stort spektrum ledigt i svensk politik och massor av väljare där ute som gärna skulle lägga sin röst på ett parti med ryggrad och anständighet nog att stå upp för normer och traditionella värderingar. Ett sådant parti skulle inte få den patetiska vänsterpressen med sig men det är sannolikt bara en fördel i ett land där mediaetablissemanget har marginellt högre förtroendekapital hos folket än Pravda eller En Ding Ding Värld.

Det måste bli hopplöst att ta sig till Europa

I Grekland ökar antalet strandsatta ”flyktingar” för varje dag. Den som trodde att det var många som kom under förra året ska veta att prognoserna pekar på dubbelt så många nu under 2016. Problemet är att de prognoserna redan spruckit då man redan räknat in fler på två månader än under förra årets första halvår.

Det är alltså läge att ta till ganska drastiska metoder.

Att skjuta tårgas på anfallande horder av asylturister, som jag anser är ett mycket mer rättvisande ord än ”flyktingar”, är långt ifrån drastiskt. Det må framställas så av den löjeväckande svenska vänsterpressen men de åtgärder som krävs är mycket mer långtgående än så.

Det måste bli hopplöst att ta sig till Europa.

Så länge det finns en möjlighet att byta ett ganska hårt och obekvämt liv i MENA-regionen mot ett liv som försörjd av andra människors skattemedel i Sverige eller Tyskland kommer människor att vara beredda att gå långt för att ta sig till våra länder. Våld är vardagsmat i länderna de här människorna kommer ifrån så att anfalla oskyldiga gränsvakter med påkar är inget som avskräcker. Snarare en vanlig dag på jobbet för de män i militärtjänstålder som utgör lejonparten av de som är på väg. (Om än inte så synliga i svenska snyftreportage där man hellre letar upp några tårögda barn för att beveka lättpåverkade nordeuropéer.)

Viktor Orbán satte upp ett rejält stängsel och placerade ut armén för att hindra horderna från att ta sig in i Ungern. Det stoppade den vägen på några få veckor. Det är alltså fullt möjligt att få hejd på den pågående katastrofen.

Vårt jobb nu är att skjuta politikerna framför oss och få dem att göra samma sak. Visa att vi inte vill ha de här människorna här. Vi svenskar och andra européer har också en kultur som är värd att bevara och snurriga drömmar om mångkulturella samhällen är en politikerdröm som är punkterad sedan länge. Vänd blad, gå vidare. Återupprätta det samhällsbygge som sätter det egna folket främst.

Alla skulle tjäna på ett gästarbetarsystem

Vi får ofta höra att vi behöver invandringen för ”klara välfärden” och för att kompensera för vår ”åldrande befolkning”. Exakt hur många hundra tusen arbetslösa och bidragsberoende invandrare vi behöver för att klara denna välfärd är det dock ingen som vill tala om.

Jag tror inte ett smack på detta. Vi är ett av de mest utvecklade länderna i världen, i alla fall var vi det innan mångkulturexperimentet spårade ur, och med modern teknik och effektivisering hade vi lätt klarat både välfärd och äldrevård om vi inte samtidigt hade behövt försörja en allt större del av världens arbetsskygga som känt sig sugna på svenska räkmackor.

Om, och detta är ett ytterst hypotetiskt om, vi vid något tillfälle verkligen skulle behöva ett tillskott av arbetskraft finns det dessutom en ypperlig lösning på det angenäma problemet.

Gästarbetare.

Närmast ett fult ord idag ger det verklighet åt nästan alla de ”fördelar” som invandringsförespråkare brukar tillskriva invandringen. Förutom att lösa arbetskraftsbristen ger det nämligen, i motsats till dagens form av migration, också fördelar för länderna som arbetskraften kommer från.

  1. Gästarbetare skickar hem pengar som försörjer familjemedlemmar och hjälper ursprungslandet att utvecklas.
  2. När gästarbetaren återvänder hem tar han med sig kunskaper som är gynnsamma för hemlandet.

Eftersom gästarbetaren är tillfällig är det helt rimligt att han inte har tillgång till välfärdssystemen i sin helhet. Han blir alltså i motsats till asylturisten inte en belastning på värdlandet. Belastar man inte systemen så är det också rimligt att man inte betalar lika mycket i skatt som de som har tillgång till välfärden. Gästarbetare borde alltså erhålla en skatterabatt. Som alla bra dealar skulle detta vara en ren win-win som båda parter tjänar på.

Och det mina vänner, det är högerpolitik. Alla som är med och bidrar tjänar på en sådan.

Man kan ha mångkultur utan massinvandring

Just nu befinner jag mig i Tallinn. En stad ungefär lika stor som Göteborg men med något färre invandrare än genomsnittlig svensk busstation. Enligt all politiskt korrekt dagstidningslogik borde alltså Tallinn vara kulturfattigt och urtråkigt?

Glöm det.

Tallinn är en sprudlande stad med all världens kök och klubbar och uteliv som lockar till sig turister från massor av länder. Gillar du till exempel sushi? Glöm Sverige och kom hit. Över huvud taget får man sig till livs asiatisk mat av fantastisk kvalitet. Eller besök någon av de bästa italienska restaurangerna utanför Italien självt. Urvalet är i praktiken ändlöst för nya restauranger öppnar fortare än du hinner äta dig igenom de gamla.

Den enda slutsats man rimligtvis kan dra är att kulturberikning, riktig sådan och inte den ironiska form man oftast pratar om i Sverige, inte har något att göra med hur många individer man tar in från en och samma plats.

Ganska självklart egentligen.

Det finns säkert fler skäl till att Tallinns kulturliv blomstrar. Ett skäl jag kan tänka mig är att det inte går att luta sig på några bidrag för att leva ett bekvämt arbetsfritt liv. Lite som Sverige fast tvärt om.

Jag hoppas att länderna i det gamla öst lär av våra misstag och inte gör om dem. Att komma tillbaka efter decennier av ockupation har på många sätt gått mirakulöst fort. För oss att att reda upp sviterna efter decennier av massinvandring kommer sannolikt att ta mycket längre tid.

Varför Trump är viktig också för oss

Det finns en sjuka i västvärldens politik där de politiska ledarna blivit handlingsförlamade och där väljarna blivit de som är mer radikala och förändringssugna.

Hästen och vagnen har så att säga bytt plats.

Jag tror att jag vet hur det här har skett, det är 68-vänstern som varit ytterst framgångsrik i sin kamp för att dominera journalistiken och under årtionden varit de som efter behag tillsatt, och avsatt, de politiska makthavarna.

På senare tid har deras monopol på nyhetsförmedling försvunnit i och med att vi fått alternativa medier, något väljarna varit snabba att anamma. Politikerna har däremot blundat efter bästa förmåga.

Det är ju nämligen så att politikerna har fått något i retur för att släppa den reella makten. De har sluppit granskning så länge de hållit den kursändring åt vänster vi sett allt sedan 70-talet. Efter att Gösta Boman bytte riksdagshuset mot pyssel på lantstället sedan han begåvats med den odugling till svärson som de flesta av oss känner som Carl Bildt har Sverige inte haft någon höger värd namnet.

Hur kommer då ”The Donald” in i allt detta? Jo, för första gången, i några sammanhang som räknas, har vi en politiker som utmanar den här ordningen. Den politiska korrekthet som legat som en blöt filt över västvärlden, den bisarra kultur där den mest lättkränkta alltid fått sätta dagordningen och den som varit kreativ, produktiv och därmed i de flesta fall stått med räkningarna ständigt blivit misstänkliggjord.

Trump säger ”Make America Great Again”, vilket faktiskt en gång i tiden var Ronald Reagans kampanjslogan. (”Let’s Make America Great Again”, på den tiden, om man ska vara petig.) Det sägs också att Trump betalat 100 K USD för rättigheterna att använda sloganen, vilket han nog har råd med. Vad man kan undra är hur man kan man vända sig emot ett sådant ställningstagande? Hur kan man gå till val på ”Låt oss fortsätta den självkastrerande skitspiral vi befinner oss i”, den vision som framförallt Hillary tycks vara symbolen för?

För att det är naturligt att fortsätta med det man redan gör. Att bryta mönstret kräver mod och vilja. Trump har mod och vilja, massor av det.

Vad skulle en valseger för Trump betyda för Europa och Sverige?

Det politiska och journalistiska etablissemanget har satsat massor av prestige i att måla upp Trump som en ovalbar galning utan utsikter att vinna. Som det ser ut nu så får de nog äta hatt till frukost, lunch och middag för är det någon som ser ut att dominera den republikanska sidan är det just Trump.

Och om man kan vinna val i USA trots att man har gammelmedia emot sig så kan man rimligtvis göra det i resten av världen också? För oss som producerar och/eller konsumerar alternativ media är detta en självklarhet. Vi vet att miljoner människor bara i Sverige bortser från trötta dagstidningar när det gäller beskrivningen av det politiska dagsläget.

Det är alltså inte alls otroligt att politiker även här skulle våga kasta av sig PK-oket och ge väljarna vad de vill ha. Att företräda även de som betalar räkningarna och inte bara de vars röster de kan köpa med bidrag och tjänster. För det är precis det som hänt över hela västvärlden, ingen har fört deras talan som stått för fiolerna. Alla politiker, lobbyorganisationer och politiska maktspelare som fackförbunden har varit upptagna med att hylla de de odugliga, de som varit lätta att köpa medan de som gått till jobbet och skött sina företag, de som sett till att det funnits mat på bordet även för de som inte haft lust att bidra till den gemensamma kakan, de har bara fått höra att de är skuld till allt ont i världen. Och är man upptagen med att sköta sitt orkar man kanske inte bemöta allt sådant trams, särskilt inte som ”alla” verkar ge motsidan rätt.

Men det är slut med det nu. Kaninerna har åkt ur hatten i för stora antal för att gå att stoppa tillbaka. PK-packet har i sin hybris gått alltför långt samtidigt med att alternativa medier gör det omöjligt att dölja obekväma sanningar längre.

Trump har mycket stor chans att bli USA:s president, nästa år kanske vi får se Marine LePen göra samma sak i Frankrike. Under tiden rensar Polen ut kommunisttidens kvarlevor från sinn press och media.

En ljusnande framtid är i sanning vår.