Jag ska fira när ”vi” blir färre

Sverige blev åtta miljoner 1969. Jag minns det inte personligen, jag var bara tre år då men det var ändå en händelse som var speciell ett antal år framöver och som man fortfarande pratade om under ett antal år. Det dröjde sedan ända till 2004 innan vi blev nio miljoner. Jag tänkte redan då att det hade varit roligare om det hade varit nio miljoner svenskar, inte nio miljoner individer från hela världen som bara råkade bo i Sverige.

Nu är ”vi” tio miljoner och för första gången är det något odelat negativt. Vi svenskar har blivit färre medan de som bor här har blivit fler. Det gör inte bara att det är fler som ska försörjas av svenskarnas arbete utan att det som gjorde Sverige till ett bra land att leva i under generationer utarmas.

Sverige brinner, bara i år har det brunnit mer än en gång per dygn i landet. Sverige är skuldsatt för att vi lånar till fortsatt massiv asylinvandring medan vi sparar in på våra egna äldre, sjuka och andra utsatta.

Sverige är otryggt, svenskar utsätts för brott och människor mördas. Kvinnofriden som infördes av Birger Jarl på 1200-talet är ett minne blott.

Nej, att Sverige har fått tio miljoner invånare är inget att fira. Jag ska fira när ”vi” blivit färre istället.