Jag ska fira när ”vi” blir färre

Sverige blev åtta miljoner 1969. Jag minns det inte personligen, jag var bara tre år då men det var ändå en händelse som var speciell ett antal år framöver och som man fortfarande pratade om under ett antal år. Det dröjde sedan ända till 2004 innan vi blev nio miljoner. Jag tänkte redan då att det hade varit roligare om det hade varit nio miljoner svenskar, inte nio miljoner individer från hela världen som bara råkade bo i Sverige.

Nu är ”vi” tio miljoner och för första gången är det något odelat negativt. Vi svenskar har blivit färre medan de som bor här har blivit fler. Det gör inte bara att det är fler som ska försörjas av svenskarnas arbete utan att det som gjorde Sverige till ett bra land att leva i under generationer utarmas.

Sverige brinner, bara i år har det brunnit mer än en gång per dygn i landet. Sverige är skuldsatt för att vi lånar till fortsatt massiv asylinvandring medan vi sparar in på våra egna äldre, sjuka och andra utsatta.

Sverige är otryggt, svenskar utsätts för brott och människor mördas. Kvinnofriden som infördes av Birger Jarl på 1200-talet är ett minne blott.

Nej, att Sverige har fått tio miljoner invånare är inget att fira. Jag ska fira när ”vi” blivit färre istället.

Om detta må vi berätta

Det finns skeenden av historien som riskerar att falla i glömska. Skeenden som det snart inte kommer att finnas någon som minns, någon som själv har upplevt.

Jag talar såklart om Västvärlden före massinvandringen och mångkulturen. När människor var trygga och gruppvåldtäkter och rasistiskt motiverade rån och överfall på vita fortfarande helt otänkbara som fenomen.

Själv är jag ganska nyss fyllda 50. Jag växte upp i en homogen miljö, en arbetarstadsdel i Göteborg som heter Majorna. I skolan hade vi en polack i lågstadiet, vi fick en turk och en portugis i mellanstadiet. Ingen skulle få för sig att en lärare var någon man ostraffat kunde ignorera. Det hände att det var schismer mellan grabbar från Masthugget och Majorna men det skedde oftare i våra diskussioner än i verkligheten och jag vet inte att det ledde till något mer än ett blåmärke och det var fortfarande fegt att sparkas.

Det var innan globaliseringen så jag kunde lätt hitta ett jobb efter skolan, jag monterade dörrar och huvar/luckor på karossfabriken hos Volvo.

Det var på det stora hela en väldigt bra värld att växa upp i.

Hur förklarar man detta för någon som växer upp idag? Hur får man någon som aldrig har levt utan mångkultur och globalism att förstå att man inte alltid behövt oroa sig för våldtäktsmän, invandrargäng och våld för våldets egen skull?

Hur förklarar man att låga ingångslöner och arbete via bemanningsföretag utan garanterade inkomster är politiska val som våra styrande gjort och dessutom kallar för ”utveckling”?

För oss som växt upp i ett bättre samhälle är det naturligt att vilja ta det tillbaka. Det är därför det är så viktigt för dem som vill oss illa att misskreditera alla oss. Därför måste vi berätta om världen före mångkulturen. Att det finns alternativ till globalisering och massinvandring.

Om detta må vi berätta.