Vad är de unga så rädda för?

För inte så länge sedan ansågs det vara en självklarhet att unga var mer orädda, förändringsbenägna och framåtblickande. Det var de äldre som försökte undvika förändring. Det kändes ganska naturligt och lätt att förstå.

Sedan hände något och uppenbart är nu förhållandet det motsatta.

I Storbritannien ränner nu många unga runt som yra höns och undrar hur de ska kunna plugga utomlands och om deras pojk/flickvänner från det europeiska fastlandet kommer att utvisas när Brexit blir ett faktum, som om något av allt detta skulle påverkas annat än ytterst marginellt.

De äldre minns att livet gick sin gilla gång även före EU och att ganska mycket var bättre innan man gav upp sin självständighet för att istället få sina lagar skrivna av byråkrater i Bryssel, människor som inte nödvändigtvis hade britternas bästa som sin första prioritet.

Vi ser samma sak i Sverige och andra länder även om vi inte har något Brexit som åskådliggör fenomenet lika tydligt som där. Men när vi betraktar det hela lite närmare inser vi snart att det är den unga generationen, eller till och med de under medelåldern som räds förändringen. Det verkar som att de som inte känner till något annat än mångkultur och globalism är rädda för ett klart naturligare samhälle där man sätter sina egna framför fjärran människor som man tror sig ha någon självpåtagen skuld till?

Kontentan blir i alla fall att vi som inser att det som funkat i alla tider är en bättre idé än det som 68-vänstern sålt på oss genom pissmedia i praktiken har bevisbördan och måste påvisa att vi har rätt. Bara så kan vi baxa dagens rädda och bakåtsträvande ungdomar framåt till en bättre och ljusare framtid.