När slutade vuxna vara en garanti för barns trygghet?

När jag var en liten odräglig snorvalp hände det allt att jag gjorde olika former av bus. Inget som hade lett till några tidningsrubriker idag men nog så att jag förstod själv att det inte var ett uppskattat beteende.

Men om någon vuxen uppenbarade sig så slutade man genast, det spelade ingen roll om det var ens egna föräldrar eller någon annans. Vuxenvärlden var en enhet då, som hade koll på ungar. Och, självklart, en garanti för barns trygghet.

Den tiden är för länge sedan förbi.

Det uppenbara exemplet är givetvis den nordafrikanske lagledare som ledde ”sina” ungar i ett övergrepp på svenska småtjejer i samband med Gothia Cup. han dömdes till ett provocerande kort fängelsestraff idag men hans advokat avser överklaga då straffet enligt honom är ”orimligt högt”. (Två månaders fängelse.)

Andra exempel är när föräldrar skrattande tittar på när deras ungar spelar fotboll med igelkottar och om några ”svennar” är dumma nog att försöka stoppa djurplågeriet vet vi alla hur det går. Eller när småflickor utsätts för övergrepp på allmänna badhus, mitt på dagen med fullt av folk på plats.

Att folkgrupper från Mellanöstern och Afrika tar med sig beteenden som är annorlunda än våra har vi vant oss vid men när slutade egentligen svenska föräldrar att lägga sig i?

Det är illa nog att vi importerar primitiva sedvänjor men det absolut värsta är den effekt invandringen haft på oss själva. Att vi sänker oss till en nivå vi borde förakta, av feghet och uppgivenhet eller gud vet vad.

Även om vi finner styrkan att skicka hem de ovälkomna, hur lång tid kommer det att ta att hitta oss själva igen?