Svexit och remigration

Vänstern förstod tidigt att det var viktigt att ta kontroll över språket. Det är därför vi ser förskönande omskrivningar som ”papperslösa” om människor som vistas illegalt i landet och ”nyanlända” om de som kommer hit för att leva på andra människors arbete.

I och med att det politiska landskapet förflyttats åt vänster har även de politiska partier som porträtteras som ”borgerliga” anammat språkkampen. Centern floppade hejdlöst när de försökte lansera månggifte, det var det ju inga svenskar som ville ha. Men ”antalsneutrala äktenskap” som Moderaterna tog fram som ett alternativ strax efteråt väckte inga som helst protester. ”Neutralt”, det är väl bra, eller?

Vi på vår sida behöver bli bättre på det här. Att skicka hem folk, det låter väl lite taskigt? Ahmed som lärt sig fylla i bidragsblanketten alldeles själv är väl integrerad? Och att lämna EU, låter inte det lite drastiskt? Även om unionen håller på att förfalla av sig själv ska vi väl inte driva på den utvecklingen? Och vem ska betala för de storvulna projekten och den fantastiska politikerapparaten i Bryssel om inte vi gör det?

Enter: Remigration. Jag har inte på något sätt hittat på ordet själv, jag hörde det första gången i en intervju med en österrikisk identitär. Men det är bra, det säger vad det handlar om och är lagom teknokratiskt. Kan de migrera hit kan de migrera hem. Och ju förr ju bättre.

Svexit börjar ju redan sprida sig, vi borde stå näst i kön när britterna ger Bryssel fingret om en dryg vecka.

Förändring väcker alltid oro. Genom att klä den i rätt ord går det lite lättare. Vänstern har styrt det politiska språket i decennier men nu när resultatet börjar bli omöjligt att blunda för är det dags att ta kontrollen. Både över språket och politiken.