Brexit och LePen, står Frankrike på tur?

Vad bättre än en kopp te i sommarvärmen för att fira britternas styrka och moral i den nyss avslutade omröstningen? Trots skräckpropaganda och aggressiva påtryckningar valde man att lämna det pompösa skrytprojektet i Bryssel för att stå på egna ben.

Jag tror att Storbritannien är de första vinnarna här. Men inte nog med det, vi kommer att vara dem stort tack skyldiga.

Diskussionen har redan börjat om vem som står näst på tur. Är det Nederländerna, kanske Danmark? Sverige figurerar av naturliga skäl sällan. Jag tror på ett land som sällan nämns, nämligen Frankrike.

I Frankrike samsas en löjeväckande svag regering med EU-skeptisk befolkning och traumatiskt dålig ekonomisk utveckling. Landet har klarat omställningen till Euron och konkurrensutsatt industri ytterligt illa. Den ena inkompetenta presidenten har ersatt den andra och man har inte klarat av att reformera sin ekonomi. Och det kanske man inte ens borde försökt, i motsats till Sverige var Frankrike stort nog att behålla den franska modell som ju faktiskt fungerade.

Entré: Marine LePen. Slut på svaga presidenter. Jag tror nämligen att Brexit kan vara precis den gnista av hopp som fransmännen behöver för att göra upp med decennier av självdestruktiv politik. Precis som många andra länder har Frankrike drabbats hårt av globaliseringen. EU har förhindrat åtgärder som kunde räddat franska jobb samtidigt som en oerhört voluminös invandring från tredje världen har fört med sig stora såväl ekonomiska som sociala påfrestningar. Jag tror att tiden är mer än mogen för en president som kan och vågar ta landet ur EU och som sätter Frankrike först.

Att Trump blir president i USA är viktigt för att sätta stopp för den politiska korrekthetens utbredning över hela världen men om vi får en president från Front National i Frankrike så överskuggar det nästan allt.

Vi går mot spännande tider!

Svexit och remigration

Vänstern förstod tidigt att det var viktigt att ta kontroll över språket. Det är därför vi ser förskönande omskrivningar som ”papperslösa” om människor som vistas illegalt i landet och ”nyanlända” om de som kommer hit för att leva på andra människors arbete.

I och med att det politiska landskapet förflyttats åt vänster har även de politiska partier som porträtteras som ”borgerliga” anammat språkkampen. Centern floppade hejdlöst när de försökte lansera månggifte, det var det ju inga svenskar som ville ha. Men ”antalsneutrala äktenskap” som Moderaterna tog fram som ett alternativ strax efteråt väckte inga som helst protester. ”Neutralt”, det är väl bra, eller?

Vi på vår sida behöver bli bättre på det här. Att skicka hem folk, det låter väl lite taskigt? Ahmed som lärt sig fylla i bidragsblanketten alldeles själv är väl integrerad? Och att lämna EU, låter inte det lite drastiskt? Även om unionen håller på att förfalla av sig själv ska vi väl inte driva på den utvecklingen? Och vem ska betala för de storvulna projekten och den fantastiska politikerapparaten i Bryssel om inte vi gör det?

Enter: Remigration. Jag har inte på något sätt hittat på ordet själv, jag hörde det första gången i en intervju med en österrikisk identitär. Men det är bra, det säger vad det handlar om och är lagom teknokratiskt. Kan de migrera hit kan de migrera hem. Och ju förr ju bättre.

Svexit börjar ju redan sprida sig, vi borde stå näst i kön när britterna ger Bryssel fingret om en dryg vecka.

Förändring väcker alltid oro. Genom att klä den i rätt ord går det lite lättare. Vänstern har styrt det politiska språket i decennier men nu när resultatet börjar bli omöjligt att blunda för är det dags att ta kontrollen. Både över språket och politiken.