Vad har Miljöpartiet och islamisterna gemensamt?

Det är inte uppenbart hur förespråkare för en av världens mest patriarkala och bakåtsträvande strukturer kan vara så omhuldade av det parti som på ytan kan tyckas vara deras absoluta motsats. MP säger sig ju vara alldeles oerhört feministiska och inte ens våra mest islamkramande mediastollar har väl lyckats få ur sig att islam skulle vara något positivt för jämställdhet och lika rättigheter?

Svaret ligger inte i vad de är för utan vad de är emot. De förenas i normkritiken.

För vanligt folk framstår man som en foliehatt när man börjar prata om normkritik men i själva verket är det begreppet samlingsnamnet för allt vi konservativa har emot oss.

När Yasri Khan avgick vecklade han in sig i ett resonemang just kring normkritiken. Det han hade gjort var ju helt i linje med denna så han hade inte alls förstått hur det kunde vara ett problem? Det är ju inte alla normer utan specifikt majoritetsnormen som ska utmanas. Yasri Khan förväntade sig alltså att inte behöva respektera kvinnor, det var bara vita män som behövde göra det.

Någonting har uppenbart hänt här. Så sent som 2013 tillerkändes en praktikant hos Trollhättans kommun 30 000 kr i skadestånd för att ha förväntats skaka hand med en kvinnlig chef och det har ju varit den rådande linjen sedan dess. Invandrare trumfar kvinna på diskrimineringsstegen och ingen har ifrågasatt det. Inte inom etablissemanget i alla fall.

Om det är Miljöpartiet som offras för att freda S-regeringen eller om vi ser ett paradigmskifte på riktigt återstår att se.

Det vi behöver inse och få andra människor att förstå är att normkritiken är på riktigt. Det finns en stor politisk rörelse där ute som inte går ut på något annat än att trasa sönder de värderingar och de normer som byggt västerlandet och gjort det framgångsrikt. De är beredda att ge sig i lag med vad och vem som helst för att nå dit vilket tydligt illustreras av MP:s, och andra vänsterpartiers, fraterniserade med islamister.

Det är lätt avfärda människor som anser sig ha ”icke-binära kön”, säger ”hen” och klär sig som skit men skrattet fastnar onekligen i halsen när man tänker på att exempelvis polisutbildningen numer sker i normkritikens högborg, Södertörns högskola.

Hur förklarar man det uppenbara?

Lillgrabben frågade mig häromdagen vad tre gånger fjorton var? Fyrtiotvå, hur så? Han misstrodde mig stenhårt, hur kan man bara räkna ut något sådant. (Jag hade nog också varit skeptisk när jag gick i första klass!)

Jag förklarade att det ju är samma som sex gånger sju och att det ju är just fyrtiotvå. Men jag såg att tvivlen kvarstod.

Just hur gör man när man när man förklarar det uppenbara? Vad gör man när människor inte ser verkligheten framför ögonen?

Vi håller just nu på att ta in hundratusentals och åter hundratusentals människor från länder som präglas av våld, där människor löser konflikter med våld, där relationerna mellan män och kvinnor definieras av våld. Det borde vara uppenbart att när man tar hit människorna tar man också med deras beteende men det finns uppenbarligen människor som tror att beteenden inte följer med människor bara för att de lämnar det geografiska område människorna växt upp och formats i.

Så hur förklarar man det uppenbara? Hur når man fram till människor som bestämt sig för att inte förstå?

Om vi inte klarar den uppgiften kan vi säga adjö till den civiliserade världen.