Marxismens girighet

Under lång tid gick allt enligt plan. Steg för steg tog man över media, man flyttade diskursen vänsterut och monterade ner familjens roll som samhällets främsta hörnsten. Nästa steg var att trasa sönder det homogena samhällets känsla av samhörighet.

Genom att ta ifrån människor deras identitet som familjemedlemmar och del av sitt land skulle de istället identifiera sig med sin klass och sitt kön och ta till sig den älskade konflikten, den som marxismen bygger på. Konflikten är nämligen det som driver samhället framåt. (Enligt marxismen. Är det måhända därför det går så bra för alla socialistiska länder?) 😀

Som så många gånger tidigare brast dock tålamodet. Samhällets sönderfall gick för långsamt och man kände sig tvungen att öka på inflödet av män från Mellanöstern och Afrika, ingen hade ju klagat innan trots att de negativa följderna var uppenbara för alla utom de som blundade allra hårdast.

Utan egentliga skäl flerdubblades emigrantströmmen till Europa. Ofta tillskrivs ökningen konflikten i Syrien men den är flera år gammal och det finns gott om säkra delar av Syrien. (Och massor av säkra länder avsevärt närmare än Sverige.) Många av de som kommer är förstås desertörer men sist jag kollade var inte det något underlag för flyktingstatus. Det är alltså något annat som ligger bakom. En betydande del av ”något annat” heter George Soros. Hans organisationer ombesörjer markservicen och utbildar migranter i var de finner just de förmåner de söker, var bidragen är högst, kontrollerna slappast och utväxlingen på det insatta kapitalet störst. Svaret på dessa frågor är ofta ”Tyskland” eller ”Sverige”.

Den mångdubblade flyktingströmmen slog dock tillbaka. Istället för att bli halmstrået som knäckte kamelens rygg och bröt det lilla motstånd som fanns mot folkutbytet vaknade människor över hela Europa, främst i de mest drabbade länderna. I Sverige tvingades regeringen slå kraftfulla slag i luften, så kraftfulla att antalet asylsökande är nere på den nivå de var innan förra hösten. Fortfarande med god marginal den största invandringen i Europa men nu omdebatterad och den politiska oppositionen låtsas nu vara emot öppna gränser.

Det är alltså fortfarande en högst begränsad framgång för oss som är för yttrandefrihet, traditionella familjer, ser problem med omfattande invandring och ser fördelar med det Sverige som fanns före kulturmarxismens intåg. Det får vi godta, det viktiga är att våra frågor faktiskt finns med på agendan nu.

  1. Det är nu helt legitimt att påtala de sexövergrepp, den kriminalitet och den islamisering som följt med de här människorna hit.
  2. Folk i allmänhet ryggar inte längre för att diskutera invandringen som det problem den är. Bara de mest fanatiska individerna försöker numera framställa invasionen av muslimer som något ”berikande”.
  3. Även i de gamla partierna förs diskussionen. Diskrepansen mellan ord och handling är fortfarande stor men momentum byggs upp åt rätt håll.

Nu faller det på oss att hålla den här bollen rullande. Besök informationsmöten om kommande flyktingboenden, protestera, var den som bryter isen när diskussionen behöver det och sedan ska ni se att vi snart pratar om den halva miljon eller så som faktiskt borde flytta hem från Sverige. Det är nästa steg.