Marxismens girighet

Under lång tid gick allt enligt plan. Steg för steg tog man över media, man flyttade diskursen vänsterut och monterade ner familjens roll som samhällets främsta hörnsten. Nästa steg var att trasa sönder det homogena samhällets känsla av samhörighet.

Genom att ta ifrån människor deras identitet som familjemedlemmar och del av sitt land skulle de istället identifiera sig med sin klass och sitt kön och ta till sig den älskade konflikten, den som marxismen bygger på. Konflikten är nämligen det som driver samhället framåt. (Enligt marxismen. Är det måhända därför det går så bra för alla socialistiska länder?) 😀

Som så många gånger tidigare brast dock tålamodet. Samhällets sönderfall gick för långsamt och man kände sig tvungen att öka på inflödet av män från Mellanöstern och Afrika, ingen hade ju klagat innan trots att de negativa följderna var uppenbara för alla utom de som blundade allra hårdast.

Utan egentliga skäl flerdubblades emigrantströmmen till Europa. Ofta tillskrivs ökningen konflikten i Syrien men den är flera år gammal och det finns gott om säkra delar av Syrien. (Och massor av säkra länder avsevärt närmare än Sverige.) Många av de som kommer är förstås desertörer men sist jag kollade var inte det något underlag för flyktingstatus. Det är alltså något annat som ligger bakom. En betydande del av ”något annat” heter George Soros. Hans organisationer ombesörjer markservicen och utbildar migranter i var de finner just de förmåner de söker, var bidragen är högst, kontrollerna slappast och utväxlingen på det insatta kapitalet störst. Svaret på dessa frågor är ofta ”Tyskland” eller ”Sverige”.

Den mångdubblade flyktingströmmen slog dock tillbaka. Istället för att bli halmstrået som knäckte kamelens rygg och bröt det lilla motstånd som fanns mot folkutbytet vaknade människor över hela Europa, främst i de mest drabbade länderna. I Sverige tvingades regeringen slå kraftfulla slag i luften, så kraftfulla att antalet asylsökande är nere på den nivå de var innan förra hösten. Fortfarande med god marginal den största invandringen i Europa men nu omdebatterad och den politiska oppositionen låtsas nu vara emot öppna gränser.

Det är alltså fortfarande en högst begränsad framgång för oss som är för yttrandefrihet, traditionella familjer, ser problem med omfattande invandring och ser fördelar med det Sverige som fanns före kulturmarxismens intåg. Det får vi godta, det viktiga är att våra frågor faktiskt finns med på agendan nu.

  1. Det är nu helt legitimt att påtala de sexövergrepp, den kriminalitet och den islamisering som följt med de här människorna hit.
  2. Folk i allmänhet ryggar inte längre för att diskutera invandringen som det problem den är. Bara de mest fanatiska individerna försöker numera framställa invasionen av muslimer som något ”berikande”.
  3. Även i de gamla partierna förs diskussionen. Diskrepansen mellan ord och handling är fortfarande stor men momentum byggs upp åt rätt håll.

Nu faller det på oss att hålla den här bollen rullande. Besök informationsmöten om kommande flyktingboenden, protestera, var den som bryter isen när diskussionen behöver det och sedan ska ni se att vi snart pratar om den halva miljon eller så som faktiskt borde flytta hem från Sverige. Det är nästa steg.

Liberalism = vänster för välbeställda

Det är inte jag själv som hittat på uttrycket i rubriken men det är så bra att jag gärna skulle låta folk tro det. Jag är nämligen helt klart kärringen mot strömmen här och ser inte liberalism som något positivt, utan som en politisk ism långt närmare marxismen än konservatismen.

Men liberalism är ju höger? Eller?

Nej. Liberalismen står i motsats till bevarandet av det traditionella samhällsbygget, det som ligger till grund för vårt välstånd, vår frihet och allt som är värt att bevara.

Liberala Ungdomsförbundet satte etiketten bra på sig själva när de beslutade att verka för laglig incest mellan helsyskon och nekrofili. Liberalism är normkritik förklädd till högerpolitik men oavsett hur du sminkar liket efter kommunismen är det fortfarande samma gamla lik och du vill inte ha det i din egen säng.

Överhuvudtaget har vi gått vilse i höger/vänsterskalan de senaste 30 åren eller så. I det traditionella perspektivet där höger betyder liten stat och låga skatter och vänster betyder stor stat och höga skatter har vi definitivt ingen svensk höger på spelplanen. Moderaterna kallar sig arbetarparti och är helt bekväma med att ligga i världstoppen när det gäller höga skattetryck. ”Högerextrema” SD ligger långt till vänster om dem med sina drömmar om Per Albins gamla folkhem och de andra allianspartierna ska vi bara inte tala om, de kan lika gärna börja plugga Internationalen och Marxs dialektik för det är där de hör hemma.

Om man istället lägger skalan mellan mer och mindre konservativ så blir resultatet ungefär det samma. Det finns inga konservativa partier i Sverige. M kan inte få nog av liberalism och ser inget att bevara i Sverige. KD vet nog inte vad de själva vill eller sysslar med förutom att skrämma bort potentiella väljare och missa öppna mål, Liberalerna drömmer om vad de ska bedriva för otukt i sänghalmen och dagens Center sitter på Stureplan och sippar sojalatte medan de filar på nästa försök att sälja på svenska folket månggifte och drogliberalism. ”Antalsneutrala äktenskap” snodde ju M så debatten sägs hög över om man ska hänga på där eller om man ska hitta på något ännu mer krystat själva.

Det finns alltså ett stort spektrum ledigt i svensk politik och massor av väljare där ute som gärna skulle lägga sin röst på ett parti med ryggrad och anständighet nog att stå upp för normer och traditionella värderingar. Ett sådant parti skulle inte få den patetiska vänsterpressen med sig men det är sannolikt bara en fördel i ett land där mediaetablissemanget har marginellt högre förtroendekapital hos folket än Pravda eller En Ding Ding Värld.

Det måste bli hopplöst att ta sig till Europa

I Grekland ökar antalet strandsatta ”flyktingar” för varje dag. Den som trodde att det var många som kom under förra året ska veta att prognoserna pekar på dubbelt så många nu under 2016. Problemet är att de prognoserna redan spruckit då man redan räknat in fler på två månader än under förra årets första halvår.

Det är alltså läge att ta till ganska drastiska metoder.

Att skjuta tårgas på anfallande horder av asylturister, som jag anser är ett mycket mer rättvisande ord än ”flyktingar”, är långt ifrån drastiskt. Det må framställas så av den löjeväckande svenska vänsterpressen men de åtgärder som krävs är mycket mer långtgående än så.

Det måste bli hopplöst att ta sig till Europa.

Så länge det finns en möjlighet att byta ett ganska hårt och obekvämt liv i MENA-regionen mot ett liv som försörjd av andra människors skattemedel i Sverige eller Tyskland kommer människor att vara beredda att gå långt för att ta sig till våra länder. Våld är vardagsmat i länderna de här människorna kommer ifrån så att anfalla oskyldiga gränsvakter med påkar är inget som avskräcker. Snarare en vanlig dag på jobbet för de män i militärtjänstålder som utgör lejonparten av de som är på väg. (Om än inte så synliga i svenska snyftreportage där man hellre letar upp några tårögda barn för att beveka lättpåverkade nordeuropéer.)

Viktor Orbán satte upp ett rejält stängsel och placerade ut armén för att hindra horderna från att ta sig in i Ungern. Det stoppade den vägen på några få veckor. Det är alltså fullt möjligt att få hejd på den pågående katastrofen.

Vårt jobb nu är att skjuta politikerna framför oss och få dem att göra samma sak. Visa att vi inte vill ha de här människorna här. Vi svenskar och andra européer har också en kultur som är värd att bevara och snurriga drömmar om mångkulturella samhällen är en politikerdröm som är punkterad sedan länge. Vänd blad, gå vidare. Återupprätta det samhällsbygge som sätter det egna folket främst.