Återvandring – ett värdigt EU-projekt

Ett sätt att ta ansvar – på riktigt – vore ifall alla Europas länder gemensamt finansierade ett återvandringsprogram som hjälpte människor att resa åter till sina hemländer.

Det finns inget sätt att säga det snyggt. De som kommit hit från tredje världen är en oerhörd belastning för hela Västvärlden. Ekonomiskt såväl som socialt. Välfärdssystemen krackelerar, polisväsendena går på knäna, sjukvården klarar inte av de mest grundläggande funktionerna och bostadsbristen i de mest drabbade länderna bygger upp bostadsbubblor samtidigt som de inhemska unga inte kan lämna föräldrahemmen och bilda familj.

Istället för att försöka tvinga de sista homogena samhällena att förstöra sina länder likt oss borde vi tänka lite nyare. Det borde trots allt stå klart att vi inte har någon framtid om vi inte de här människorna kan fås att flytta hem igen. Med eller utan medborgarskap och oavsett om de är födda i våra länder. Face it, ett svenskt, tyskt eller brittiskt pass gör ingen arab eller afrikan till europé.

Istället borde vi gå ihop och sätta upp en återvandringsfond. Säger man upp sitt medborgarskap och reser hem ska man kunna få ett riktigt generöst bidrag och kanske till och med en livränta. Avsäger man sig ett PUT lite mindre och om man bara avhänder sig rätten att söka/överklaga/rättshavera ännu mer så sjunker beloppen lite till.

Låter det ”dyrt”? Glöm det, vi kan inte investera våra pengar bättre än i att rädda vår egen befolkning. Dessutom kostar de här människorna så oerhört mycket pengar att det antagligen aldrig kan kosta mer att låta dem återvända till var de nu kom ifrån. En homogen vit befolkning kan klara vilken utmaning som helst. Visa mig däremot en blandad befolkning som klarar av att ens sätta mat på bordet och låta bli att ha ihjäl varandra utan att beväpnad militärpolis bevakar gatorna? (Innan du säger USA kan du läsa här.)

 

Terrorn är invandringens kanske minsta konsekvens

Attentatet i Stockholm får naturligtvis stor uppmärksamhet men jag ifrågasätter de starka reaktionerna. Vi hade fyra skjutna på fyra dagar i början av året utan att krigsrubrikerna togs fram och vi hade fyra våldtäkter eller försök till våldtäkter inom loppet av ett dygn förra helgen utan att det blev mer än några få notiser.

Det, är invandringens verkliga pris. Vardagsvåldet och den förlorade tryggheten.
Förminskar detta attentatet i Stockholm? Nej, givetvis inte. Men vi har blivit så bedövade av invandringens vardagskonsekvenser att vi knappt ser dem längre och att det behövs ett terrorattentat för att vi ska kunna se mångkulturens verkliga konsekvenser är en indikator för hur illa ställt det är med Sverige och hela Västvärlden.

Vi måste hitta tillbaka till ett normaltillstånd där varje våldtäkt väcker en ursinnig vrede. Varenda en av de tusentals fall där invandrare trasat sönder svenska kvinnors liv borde väcka en storm av hat och avsky. Varje barn som blir trakasserat eller blir bestulet på sin mobil borde leda till att vuxna ger sig ut och patrullerar gatorna för att säkerställa att det inte upprepas.

Och krigsrubrikerna, om inte de medier som varit med och drivit fram massinvandringen vill ta fram dem så faller det ansvaret på oss. Vi har sociala medier och andra verktyg att ta till.

Vi kan inte vänta på nästa terrorattentat för att göra våra röster hörda och hoppas på att det är tillfället då folk vaknar. För om vi gör det, då kommer attentaten att bli en lika stor del av vår vardag som våldtäkter, rån och mord. Även de kommer till slut att reduceras till notiser. Det får inte hända, därför är det upp till oss nu och vi måste se till att våra röster hörs.

Nationellt parti 2.0

Förra veckan nåddes vi av nyheten att de gamla SDU-parhästarna Kasselstrand och Hahne lämnat in en ansökan till Valmyndigheten om att registrera ett nytt parti. Namnet skall vara Alternativ för Sverige och för många har det väl varit en fråga om när snarare än om.

Personligen är jag väldigt positivt inställd till nyheten och tänkte här förklara varför.

  1. Svensk nationalistisk politik har på senare stagnerat. SD har varit dominerande och har tack vare de etablerade partiernas oförmåga att hantera den förändrade opinionen gått starkt framåt. Detta har skett i princip helt utan SD har behövt göra något alls, vilket ju också är exakt vad de sysslat med sedan senaste valet. En energiinjektion är alltså ytterligt välbehövlig.
  2. SD har allt mer närmat sig de andra sju antirasistiska vänster/mittenpartierna. Ett högerparti saknas alltså i svensk politik både ur ett ekonomiskt perspektiv men även när det gäller värdefrågor. Oscar Sjöstedt har varit ett ljus i mörkret med klartänkta förslag och bra analysförmåga men det har aldrig känts som om resten av partiet direkt har brunnit för ekonomiska frågor. Det är synd, ekonomin är nyckeln både till många röster och till lösningen på invandringsproblematiken genom de incitament Sverige erbjuder så kallade flyktingar, något man sällan hör SD prata om.
  3. Högerflanken inom Svensk politik är alltså för närvarande helt obesatt och vi såg i striden om SD Stockholms styrelse att Hahne hade både rätt tankar och rätt medkombatanter för att besätta den flanken. Kasselstrand har visat historiskt intresse och medvetenhet, tillsammans känns det alltså som att de uppfyller alla kriterier för att vara ett trovärdigt högeralternativ.
  4. Två partier kan få fler röster än ett. Även om AfS med största säkerhet inte kommer att vilja förhålla sig gentemot SD så är de ändå så att de tillsammans med SD kommer att bilda ett blågult block i allt utom sina egna ögon. Ett gammalt och tryggt alternativ, ett lite yngre och fräschare. Min personliga åsikt är att SD har ett max på ca 25% av väljarna, tillsammans med ett lite tuffare alternativ blir de det ”snälla” alternativet och jag ser det inte alls som omöjligt att vi kan se en sammanlagd väljaropinion på ca 30-35%.

Kritik har absolut hörts på olika håll. Vissa hävdar att det är för sent, att det är för kort tid tills nästa val. Min personliga analys är att det tvärtom kan vara för tidigt. Hade man gått ut senare hade man kunnat ge sig rakt in i en valrörelse. Kanske hade en sådan strategi krävt omöjligt mycket hemlighetsmakeri för att vara genomförbar men i slutändan tror jag ändå att det går att mobilisera ett stort stöd på kort tid. Inte bara är missnöjet stort gentemot SD, det finns också en stor frustration med de andra partierna som gör att man kan dra till sig ett relativt stort antal personer med politisk erfarenhet och egna väljare. Utöver det har man hela SDU i ryggen, partiet har alltså en gräsrotsrörelse som inget annat nytt parti haft i svensk historia.

Andra klagar på namnet, något jag har svårt att se som ett verkligt problem. Initialt positionerar man sig parallellt med Alternative für Deutschland vilket jag tycker är klokt. AfD har inga högerextrema rötter eller belastande historia av det slag som exempelvis Front National har. Om sedan politiken liknar Le Pens är det ett mindre problem så länge klädedräkten är mer AfD och 2000-tal. Allt detta är sedan av övergående karaktär, så fort man är etablerad definierar man sig själv, det är väl ingen som börjar tänk på tyska CDU när svenska KD nämns?

Allt detta är givetvis spekulationer så länge inte ”de fyras gäng” – Kasselstrand, Hahne, Ohlsson och Berg – själva uttalar sig. Kasselstrand har ju bara bekräftat att han dementerar det hela. Men spännande är det!

Jag ska fira när ”vi” blir färre

Sverige blev åtta miljoner 1969. Jag minns det inte personligen, jag var bara tre år då men det var ändå en händelse som var speciell ett antal år framöver och som man fortfarande pratade om under ett antal år. Det dröjde sedan ända till 2004 innan vi blev nio miljoner. Jag tänkte redan då att det hade varit roligare om det hade varit nio miljoner svenskar, inte nio miljoner individer från hela världen som bara råkade bo i Sverige.

Nu är ”vi” tio miljoner och för första gången är det något odelat negativt. Vi svenskar har blivit färre medan de som bor här har blivit fler. Det gör inte bara att det är fler som ska försörjas av svenskarnas arbete utan att det som gjorde Sverige till ett bra land att leva i under generationer utarmas.

Sverige brinner, bara i år har det brunnit mer än en gång per dygn i landet. Sverige är skuldsatt för att vi lånar till fortsatt massiv asylinvandring medan vi sparar in på våra egna äldre, sjuka och andra utsatta.

Sverige är otryggt, svenskar utsätts för brott och människor mördas. Kvinnofriden som infördes av Birger Jarl på 1200-talet är ett minne blott.

Nej, att Sverige har fått tio miljoner invånare är inget att fira. Jag ska fira när ”vi” blivit färre istället.

Om detta må vi berätta

Det finns skeenden av historien som riskerar att falla i glömska. Skeenden som det snart inte kommer att finnas någon som minns, någon som själv har upplevt.

Jag talar såklart om Västvärlden före massinvandringen och mångkulturen. När människor var trygga och gruppvåldtäkter och rasistiskt motiverade rån och överfall på vita fortfarande helt otänkbara som fenomen.

Själv är jag ganska nyss fyllda 50. Jag växte upp i en homogen miljö, en arbetarstadsdel i Göteborg som heter Majorna. I skolan hade vi en polack i lågstadiet, vi fick en turk och en portugis i mellanstadiet. Ingen skulle få för sig att en lärare var någon man ostraffat kunde ignorera. Det hände att det var schismer mellan grabbar från Masthugget och Majorna men det skedde oftare i våra diskussioner än i verkligheten och jag vet inte att det ledde till något mer än ett blåmärke och det var fortfarande fegt att sparkas.

Det var innan globaliseringen så jag kunde lätt hitta ett jobb efter skolan, jag monterade dörrar och huvar/luckor på karossfabriken hos Volvo.

Det var på det stora hela en väldigt bra värld att växa upp i.

Hur förklarar man detta för någon som växer upp idag? Hur får man någon som aldrig har levt utan mångkultur och globalism att förstå att man inte alltid behövt oroa sig för våldtäktsmän, invandrargäng och våld för våldets egen skull?

Hur förklarar man att låga ingångslöner och arbete via bemanningsföretag utan garanterade inkomster är politiska val som våra styrande gjort och dessutom kallar för ”utveckling”?

För oss som växt upp i ett bättre samhälle är det naturligt att vilja ta det tillbaka. Det är därför det är så viktigt för dem som vill oss illa att misskreditera alla oss. Därför måste vi berätta om världen före mångkulturen. Att det finns alternativ till globalisering och massinvandring.

Om detta må vi berätta.

Fattigare än våra föräldrar?

Tidigare i somras publicerade McKinsey en rapport som bekräftade vad de flesta av oss nog redan insett: Vi kommer att få det sämre än våra föräldrar. Om vi inte redan har det så.

Särskilt utsatta är de unga som inte valt rätt utbildning eller inte utbildat sig över snittet.

Läs utredningen här!

Hur kan det då komma sig att vi trots stora landvinningar inom IT och produktionsteknik och stora framsteg inom distribution och andra rationaliseringar inte ökat vårt välstånd? Politiker och tankesmedjor vill få dig att tro att det här är en komplicerad frågeställning men det är det verkligen inte, svaren är mycket enkla:

  1. Vi har exporterat våra inkomstkällor. Globalisering och frihandel har flyttat vår tillverkningsindustri till låglöneländer. Vi har för att förenkla det hela bytt våra bra jobb mot billiga platt-tv. Just nu följer utvecklingscentren efter och när länderna i fjärran östern inte längre behöver de gratis utbildningsplatser vi bjuder på idag försvinner universiteten också.
  2. Vi har importerat gigantiska utgiftsposter. Invandringen från tredje världen är så kostsam att den dränerar våra finanser och skuldsätter oss på en nivå som vi inte kommer att kunna komma tillbaka från utan ytterst radikala åtgärder. Politiker och invandringsförespråkare vill göra gällande att det är frågan om kortfristiga ”investeringar” och att invandringen kommer att vara lönsam på sikt. Verkligheten är den motsatta, de som kommer har otroligt svårt att komma i arbete och ju fler invandrare ett land har, ju fler söker sig dit. Minusposten kommer alltså bara att öka i storlek tills vi gör något åt den.

Förutom de rent ekonomiska faktorerna kommer andra, som den havererade tryggheten, skolans sammanbrott och polisens kollaps och oförmåga att anpassa sig till en förändrad verklighet. Här har vi en kombination av mänskligt lidande och ekonomiska kostnader som i längden kommer att stå oss dyrare än miljardrullningen för att försörja de som söker sig hit i jakten på materiellt välstånd.

Dyster läsning? Absolut. Men kanske den nödvändiga påminnelse om att verkligheten alltid kommer ikapp som behövs för att vi ska göra något åt saken?

Trump vann debatten och jag kan bevisa det!

Efter den första TV-debatten mellan Trump och Clinton var svensk press enig: Clinton utklassade Trump!

De hade fel.

Och jag kan bevisa det.

Man kan säga att det är en bedömningssak och olika tyckare har långrandiga förklaringar för att visa på varför just deras bedömning är den rätta. Bara trams.

Det finns nämligen ett facit och det kommer några dagar efter debatten ägt rum, man får alltså ge sig till tåls lite men sedan kommer svaret.

Opinionsundersökningarna. Hur förändras väljaropinionen efter debatten? Det visar sig nu att Trump rycker i undersökningarna och ett tydligare bevis än så kan vi väl knappast få?

Bryter vi sedan ner resultaten ser vi att långt fler, ca sju gånger så många, osäkra väljare gått till Trump som till Clinton.

Det finns alltså gott hopp om att vi får se verklig förändring i USA, inte bara mer av samma. (Eller ännu värre!) Och vi i resten av världen är lika stora vinnare som amerikanerna om så är fallet.

Let’s make the western world great again!

Vad är de unga så rädda för?

För inte så länge sedan ansågs det vara en självklarhet att unga var mer orädda, förändringsbenägna och framåtblickande. Det var de äldre som försökte undvika förändring. Det kändes ganska naturligt och lätt att förstå.

Sedan hände något och uppenbart är nu förhållandet det motsatta.

I Storbritannien ränner nu många unga runt som yra höns och undrar hur de ska kunna plugga utomlands och om deras pojk/flickvänner från det europeiska fastlandet kommer att utvisas när Brexit blir ett faktum, som om något av allt detta skulle påverkas annat än ytterst marginellt.

De äldre minns att livet gick sin gilla gång även före EU och att ganska mycket var bättre innan man gav upp sin självständighet för att istället få sina lagar skrivna av byråkrater i Bryssel, människor som inte nödvändigtvis hade britternas bästa som sin första prioritet.

Vi ser samma sak i Sverige och andra länder även om vi inte har något Brexit som åskådliggör fenomenet lika tydligt som där. Men när vi betraktar det hela lite närmare inser vi snart att det är den unga generationen, eller till och med de under medelåldern som räds förändringen. Det verkar som att de som inte känner till något annat än mångkultur och globalism är rädda för ett klart naturligare samhälle där man sätter sina egna framför fjärran människor som man tror sig ha någon självpåtagen skuld till?

Kontentan blir i alla fall att vi som inser att det som funkat i alla tider är en bättre idé än det som 68-vänstern sålt på oss genom pissmedia i praktiken har bevisbördan och måste påvisa att vi har rätt. Bara så kan vi baxa dagens rädda och bakåtsträvande ungdomar framåt till en bättre och ljusare framtid.

När slutade vuxna vara en garanti för barns trygghet?

När jag var en liten odräglig snorvalp hände det allt att jag gjorde olika former av bus. Inget som hade lett till några tidningsrubriker idag men nog så att jag förstod själv att det inte var ett uppskattat beteende.

Men om någon vuxen uppenbarade sig så slutade man genast, det spelade ingen roll om det var ens egna föräldrar eller någon annans. Vuxenvärlden var en enhet då, som hade koll på ungar. Och, självklart, en garanti för barns trygghet.

Den tiden är för länge sedan förbi.

Det uppenbara exemplet är givetvis den nordafrikanske lagledare som ledde ”sina” ungar i ett övergrepp på svenska småtjejer i samband med Gothia Cup. han dömdes till ett provocerande kort fängelsestraff idag men hans advokat avser överklaga då straffet enligt honom är ”orimligt högt”. (Två månaders fängelse.)

Andra exempel är när föräldrar skrattande tittar på när deras ungar spelar fotboll med igelkottar och om några ”svennar” är dumma nog att försöka stoppa djurplågeriet vet vi alla hur det går. Eller när småflickor utsätts för övergrepp på allmänna badhus, mitt på dagen med fullt av folk på plats.

Att folkgrupper från Mellanöstern och Afrika tar med sig beteenden som är annorlunda än våra har vi vant oss vid men när slutade egentligen svenska föräldrar att lägga sig i?

Det är illa nog att vi importerar primitiva sedvänjor men det absolut värsta är den effekt invandringen haft på oss själva. Att vi sänker oss till en nivå vi borde förakta, av feghet och uppgivenhet eller gud vet vad.

Även om vi finner styrkan att skicka hem de ovälkomna, hur lång tid kommer det att ta att hitta oss själva igen?

Brexit och LePen, står Frankrike på tur?

Vad bättre än en kopp te i sommarvärmen för att fira britternas styrka och moral i den nyss avslutade omröstningen? Trots skräckpropaganda och aggressiva påtryckningar valde man att lämna det pompösa skrytprojektet i Bryssel för att stå på egna ben.

Jag tror att Storbritannien är de första vinnarna här. Men inte nog med det, vi kommer att vara dem stort tack skyldiga.

Diskussionen har redan börjat om vem som står näst på tur. Är det Nederländerna, kanske Danmark? Sverige figurerar av naturliga skäl sällan. Jag tror på ett land som sällan nämns, nämligen Frankrike.

I Frankrike samsas en löjeväckande svag regering med EU-skeptisk befolkning och traumatiskt dålig ekonomisk utveckling. Landet har klarat omställningen till Euron och konkurrensutsatt industri ytterligt illa. Den ena inkompetenta presidenten har ersatt den andra och man har inte klarat av att reformera sin ekonomi. Och det kanske man inte ens borde försökt, i motsats till Sverige var Frankrike stort nog att behålla den franska modell som ju faktiskt fungerade.

Entré: Marine LePen. Slut på svaga presidenter. Jag tror nämligen att Brexit kan vara precis den gnista av hopp som fransmännen behöver för att göra upp med decennier av självdestruktiv politik. Precis som många andra länder har Frankrike drabbats hårt av globaliseringen. EU har förhindrat åtgärder som kunde räddat franska jobb samtidigt som en oerhört voluminös invandring från tredje världen har fört med sig stora såväl ekonomiska som sociala påfrestningar. Jag tror att tiden är mer än mogen för en president som kan och vågar ta landet ur EU och som sätter Frankrike först.

Att Trump blir president i USA är viktigt för att sätta stopp för den politiska korrekthetens utbredning över hela världen men om vi får en president från Front National i Frankrike så överskuggar det nästan allt.

Vi går mot spännande tider!